12-08-18
För tio år sedan påbörjade jag min lärarkarriär i Ebbo skola. Genom öppna fönster kunde jag höra ivriga elever ropa "Nu kommer hon!" när jag klev ur bilen första skoldagen. Rektorn mötte mig med en varm kram. Jag kände mig önskad och välkommen. Det var den bästa möjliga plats för mig just där och då. Jag fick pröva vingarna. Lyckas och misslyckas.
Tio år senare påbörjar jag inte ett nytt skolår. Jag har inte någon arbetsplats, elever eller kolleger som väntar på mig. Det känns stundvis mycket tungt. Men att få jobba som hemmamamma är det absolut bästa uppdrag jag nånsin haft och jag är glad och tacksam att vi har den här möjligheten. Jag är övertygad om att det blir ett bra år.
Igår kom vi hem efter en veckas vistelse i vår österbottniska andhämtningshåla. Mycket prat och skratt med nära och kära.
Där som sädesfälten böja sig för vinden. Bra luft att andas. Bra energi för kropp och själ.
02-08-18
Häromdagen åkte vi på picknick-kryssning till Tallinn. Visst låter det sådär lättsamt, mysigt och gulligt? Det var det inte. Vår ettåring tyckte nog det var tjofaderittan där han stormade fram. Vi andra sprang efter, svettades och var nöjda över att vi bokat hytt där vi fick stänga in oss mellan varven. Det var på tok för mycket folk och vimsigt.
En positiv sak var att fartyget ordnat så att konferensutrymmena tillfälligt fungerade som lekavdelning. Ännu idag, några dar efteråt, uttalade sig Jonas med orden: "Den där picknik-kryssningen var ju ganska fruktansvärd". Kan bara hålla med.
Marlon och jag stannade i Helsingfors för att umgås med våra vänner Sofia och Signe. Sofia och jag träffades sommaren 2005 på en livbåtskurs på Åland (den historien kräver nästan ett eget blogginlägg) och har genom åren hållit kontakten. Signe är två veckor yngre än Marlon. Att ha vänner med jämngamla kids är bara så toppen.
Första dygnet hann Sofia och jag knappt tala hela meningar med varann på grund av att barnen sprang åt olika håll, hade olika mattider, somnade olika tider osv. Vi bestämde oss för att stanna en natt till. Följande dag åkte vi ut till Rönnskär för att simma och ha det skönt. En tio minuters båtresa från Gräsviken och man kliver i land på denna fina ö med sandstränder, klippor, promenadstråk och med stora färjor som passerar ett stenkast från stranden och serverar svallvågor till många barns förtjusning.
När Marlon sov i vagnen hann jag ta årets första och säkert enda dopp. Helt ljuvligt. Några selfies blev det också. När en slänger upp en solig selfie på Instagram kan ingen förstå hur stressigt det egentligen hade varit minuterna innan med ett myrsamhälle i skorna, svärmar av getingar som ville äta det vi andra åt och all sand i munnar, rumpor, kläder... En glad selfie döljer mycket.
Andra kvällen somnade barnen och vi kunde äntligen sitta ner och bara prata och ta det lugnt. Det jag kan konstatera efter en sommar med ettåring är följande:
1. Det är full fart från morgon till kväll. Oberoende var man är.
2. Barn verkar ofta vara nöjda när det händer något, t.ex utflykter, parkhäng och umgänge med andra.
3. Ibland är det bara så urskönt att stänga in sig inom hemmets fyra väggar.
4. Aktiviteter, utfärder och resor är påfrestande men alla inblandade sover ofta gott efteråt. Och god sömn är något vi föräldrar gillar.
17-07-18
Alla undrar samma sak: Har det nånsin varit så här varmt? Just nu är det nästan omöjligt att vara utan skugga, sprutande vatten, havsbris eller AC. Kvällarna är magiska, nästan 30 grader i skrivande stund. Tänk det alltså!
Vi satsar på att plaska runt så mycket som möjligt. En dag besökte vi Varlaxudden där vi fick andas ljuvlig havsluft. I denna värmebölja avundas jag alla er med sommarstuga och/eller båt.
Ofta hänger vi på grannarnas terrass där det finns bassäng eller åker ut till Marlons farmor och farfar. Sprutkannan i trädgården funkar också.
Så, vi tar och minns detta i november nu då?
24-06-18
Midsommaren blev en regnig historia, som mången gång förut. För vår del spelar det ingen roll. Här hos mommo och moffa är det roligt oavsett väder.
Det enda tråkiga inslaget var förkylningen som kom på besök. Både Marlon och jag blev riktigt ynkliga. Hoppas det går om nu när det verkar bli soliga och fina dagar igen.
12-06-18
Nyckelpigan på ett grässtrå
klättrar upp och ner igen.
Fanns den månne förra sommarn?
Har vi redan träffat den?
Ungefär så här löd den vers som jag läste på skolavslutningen i åk 1. Ibland förundras jag över vissa detaljer som jag lagt på minnet, varför denna vers?
Första dagen på sommarlovet brukade jag översköljas av en frihetskänsla. Även om jag alltid trivts med skolgången fanns det såklart behov av att koppla bort och få göra annat. Att mamma, som var lärare, hade sommarlov samtidigt var lyxigt. Att alla barn inte hade sina föräldrar hemma under hela sommarlovet förstod vi först långt senare.
Jag minns känslan av mjukt gräs under mina bara fötter och vinden som fläktade mellan tårna när jag gungade. Jag strosade runt en del för mig själv, inspekterade insekter, plockade blommor och njöt av sommarens dofter. Benen fylldes snabbt av kliande myggbett och det hörde liksom till att skrapa upp knäna och gå runt med sårskorpor resten av sommaren.
När pappa hade fått klart jordbruket brukade vi ofta åka i väg på utfärder eller resor med bilen. Jag älskade att sova i bilen medan pappa körde, resan gick fortare då. När jag vaknade kunde vi vara i Haparanda, Björneborg, på någon landsvägsfärja på väg till en skärgårdsö eller på en slingrig serpentinväg uppe i de norska fjällen. Det var sommarens stora äventyr. Som blev värdefulla minnen för livet.
Vara hur kallt det ville, att åka och simma under somrarna var ett måste. Helst varje dag. Mamma brukade säga att vi först skulle gå ut på vägen och känna hur kall den nordliga vinden var så att vi skulle förstå att det inte var simväder. Med blå läppar och armar fulla av gåshud kom vi tillbaka efter en runda till vägen och konstaterade: "Mamma, det är inte för kallt!"
Vilka minnen har du från barndomens somrar?
Skogsnäva eller midsommarblomster. Geranium sylvaticum.
