Vi möttes av en helt svenskspråkig barnmorska som undersökte mig och erbjöd mig att testa på olika smärtlindringsmetoder. Jag fick dra på mig de omtalade nätunderbyxorna med tillhörande gigantisk binda. Mina sammandragningar kändes mest lågt ner i ryggen och var helt omöjliga att "andas igenom" eller "dyka ner i" som jag läst om i diverse litteratur. Vi uppmuntrades att gå ut på promenad i det fina vårvädret. Och visst kändes det härligt friskt ute i solskenet och fågelkvittret, minns jag nu i efterhand. Men just då hade jag så ont att jag flera gånger fick stanna och luta mig mot Jonas, så det blev inte att njuta av talgoxarnas kvitter eller solstrålarna. Vi promenerade knappt 100 m för det gick inte att röra sig. Och visst anade jag redan i det här skedet att det kommer att bli en utdragen historia.
Jag trodde faktiskt att vi var på gång. Hade fått plastarmband och blivit inskriven. Snart kommer ändå barnmorskan och beklagar att vi tyvärr måste åka hem. Så säger reglerna. Vi skulle ringa om åtta timmar men om smärtorna ökade skulle vi såklart få komma på kontroll. I det här ögonblicket skulle jag naturligtvis ha dragit igång alla tiders show ifall jag inte känt mig så klen. Exempelvis kedjat fast mig i entrén, eller annat drastiskt.
Visst är det vanligt att föderskor blir hemskickade. Jag hade ändå ingen lust att åka 50 km till Helsingfors stup i kvarten för att få veta att jag ännu inte får stanna på bb för att det är fullsatt och min förlossning inte är tillräckligt framskriden. Jag kunde knappt sitta i bilen på väg mot Borgå och någonstans där insåg jag att vi behövde en ny plan och då beslöt vi att det inte blir någon förlossning i Helsingfors.
Så vi åkte hem efter lite packning och åkte vidare österut, till Kotka. Jag ringde från bilen och förklarade läget och undrade hur de förhåller sig till mitt läge och om det finns risk att jag skickas hem därifrån också. Som svar fick jag att de inte skickar hem någon föderska som har ont.
Vi blev väl mottagna redan i ytterdörren, jag fick omedelbart hjälp och rätt fort var en förlossningssal ledig. Jonas var hela tiden med mig och stöttade. Förlossningen är en dimma av trötthet, adrenalin, smärta, lustgasångor, bedövningar men också vård av underbara människor - barnmorskorna! Härliga och proffsiga var de hela bunten. I förlossningsdimman störde det inte alls att det inte fanns någon som talade svenska. I efterhand märkte jag att det kanske ändå hade varit bra att ha kunnat få möjlighet att diskutera saker och ting på sitt modersmål.
